hillevitony

Jennie!

Idag så har vi varit på kalas hos min syster Lisa, hon fyllde 34 år. Allt börjar återgå till det vanliga igen, det är faktiskt ganska skönt att vara hemma. Vi hade det jättebra i Frankrike men det var nog ganska lagom att vara på Disney i tre dagar, man hade nog inte orkat vara där längre. Det är väldigt intensivt, det är så mycket folk överallt och man är hela tiden på helspänn, rädd att man ska tappa bort varandra särskilt Kim då som springer åt alla håll. Dessutom så har vi gått så himla mycket dessa dagar, det känns verkligen.
Jennie hade haft det bra hemma också, hon hade varit mycket med sin kompis Melina, dom hade lagat mat och så tillsammans här hemma. Hon tyckte nog till och med att det var lite skönt att slippa oss några dagar och slippa vårat tjat. Jag bad henne att att hon skulle diska och plocka undan efter sig, det hade hon gjort. Fast hon hade nog diskat allting sista dagen, det ser ju nästan så ut iallafall om man tittar på den här bilden. *L*


 

Är man onormal om man går upp klockan halv tre på natten och sätter sig och bloggar? Jag somnade jämte Kim klockan nio och sen vaknade jag klockan ett och kunde inte somna om.
Jennie och Melina har bokat en resa till Thailand i januari, dom ska vara borta i tre veckor. Jag hatar verkligen när dom är ute och reser, dom var ju i Turkiet två veckor i höstas. Det är inte det att jag missunnar dom det, det är väl jätteroligt för dom att åka till Thailand, det är bara det att jag blir så jävla orolig när dom åker iväg och är så långt borta. Är det normalt att bli så orolig när ens barn åker utomlands eller är jag paranoid. Jag tänker bara på allt hemskt som kan hända dom där och mår riktigt dåligt över det. Jennie vet precis hur jag är så hon sa inget till mig förrän resan redan var bokad. Hon vet att jag hade försökt göra allt för att dom inte skulle boka isåfall.
Jag vet inte kanske beror min oro på att jag själv reste väldigt mycket när jag var i hennes ålder. Första gången jag åkte utomlands så var jag bara sjutton år. Jag och min bästa kompis Anette åkte till Marocko. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi valde just Marocko. Vet inte hur det är idag men då när vi var där så var det väldigt ociviliserat, Det var nog inte heller så vanligt att två så unga svenska tjejer åkte dit själva. Dom var fortfarande på det stadiet att dom försökte köpslå med kameler, jag vet inte hur många kameler dom ville ge till våra föräldrar för att vi skulle gifta oss med dom. Vi var väl inte så överdrivet intresserade av att bli utbytta mot kameler. Vi höll oss nog mestadels på hotellet för att slippa bli jagade utav en massa galna araber.

Något år senare så var vi mycket i Las Palmas, det var mycket festande nätterna igenom. Jag minns vid ett tillfälle så träffade vi på några rastakillar från Jamaica som vi aldrig hade träffat förr, dom följde vi helt lugnt med på fest (hur blåst får man vara egentligen) Jag kommer ihåg att reseledarna varnade alla turister för att det var väldigt mycket kriminalitet och våld i Las Palmas. Vi såg till och med själva när folk blev rånade men det hindrade inte oss från att vara ute och festa hela nätterna. Några år senare när vi också var i Las Palmas så höll Anette på att råka riktigt illa ut, hon fick en kniv mot strupen, men som tur var så lyckades hon ta sig därifrån.
När vi var nitton så åkte vi till Florida i USA och jobbade i ett år, min syster bodde där sen några år tillbaka. Vi brukade alltid vara på ett ställe som hette Bowery, det var ett ställe där olika mer eller mindre kända rockband brukade spela. Det var vårat absoluta favoritställe, vi var jämt där. Vi var ofta ute hela nätterna, ställena hade ju ofta öppet fram till klockan fem på morgonen. Ibland så kom man hem lagom tills man skulle börja jobba på morgonen. En gång så följde jag med ett band som vi kände på efterfest i en annan stad, alla var jätteoroliga och undrade var jag var. Själv hade jag jätteroligt och tänkte väl inte på att folk var oroliga.
Vid ett annat tillfälle så hade jag, en svensk kille som hette Anders och en svensk tjej som hette Erika varit på stranden och skulle åka buss hem. Vi råkade åka lite för långt med bussen så vi hamnade i det allra värsta ghettot, där gick vi runt och visste väl inte riktigt vad vi skulle göra. Fick höra efteråt att det var ett av dom allra värsta crackkvarteren i West Palm.
Det bodde bara svarta människor där, soporna låg slängda på gatorna och där kom vi och gick, två svenska blonda tjejer i strandkläder och en svensk kille med en stor bandspelare. Jag kommer ihåg att vi började att diskutera ifall vi skulle försöka lifta hem. Som tur var så hann vi inte göra det, det kom en polisbil och stannade vid oss. Poliserna undrade vad vi gjorde där, dom förklarade för oss att det var livsfarligt att vistas där. Dom var snälla och hjälpte oss att ringa efter taxi, dom väntade till och med under tiden tills den kom, dom sa att dom inte vågade lämna oss där.
En annan svensk kille som vi kände som hette Johnny blev rånad när han stannade för rött ljus också i dom svartas kvarter, dom tog stryptag på honom och slet ut han ur bilen och rånade honom. Min syster blev också rånad utav några svarta killar vid ett tillfälle.
Det var väldig skillnad på hur vita och svarta människor bodde i West Palm, dom flesta vita hade väldigt gott om pengar och bodde i väldigt lyxiga hus medans dom svarta bodde i egna områden i hus som ofta mest liknade skjul. Svarta människor var väl inte så överdrivet förtjusta i vita människor vilket gjorde att man inte skulle vistas där och ha bilen låst och rutorna uppvevade när man körde igenom där.
Minns också en gång när jag, Anette och Johnny hade varit på en fest i Palm Beach sen när vi skulle hem så körde Johnny rätt in i en stenmur med en stor jäkla jeep, han var väl inte riktigt nykter om man säger så, jag slog bara i knät som tur var men killen som satt fram slog i huvudet ganska ordentligt så han fick sy rätt många stygn.
En annan gång så var jag, Anette och min syster på något reaggeställe i en annan stad, då hade dom varnat för orkan och att man skulle hålla sig hemma. Detta kommer jag inte ens ihåg, att det var orkanvarning, det var Anette som berättade det för mig för några år sedan. Det visar ju ungefär hur mycket man brydde sig om det, vi tyckte väl bara att det blåste lite mycket.
Detta är en del av vad jag har varit med om när jag har varit utomlands, det finns säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg. Man får väl verkligen hoppas att Jennie och Melina inte är lika blåsta som vi var när dom ska åka till Thailand. Vi ska nog vara glada att vi överhuvudtaget lever.